Herr N

 Ska då snart iväg till Manchester till någras förtvivlan och andras förvåning och nåns förbannelse, men till min och de andra i bandets förhoppning. Har kliat några av människorna på myspace's ryggar och de kommer att komma och titta på spelningarna. Risken var stor, som dom sa, att vi skulle till London i februari. Men nån sa nån gång att löften från managers och annat slödder är inte att lita på. Och eftersom att jag gjorde en sån blunder innan, är jag väl beredd om att hålla med...

 Den underbara är fortfarande vilse i skogen och jag och barnen hoppas att hon hittar hem i tid. Det är konstigt det här med förhållanden. Jag älskar verkligen den underbara och allt som hör henne till. Men det känns som om jag inte får tllräckligt med tid med henne. Vad ska jag dra ner på? Gräsklippning, soptömning, tvättning, tarmtömning, repning, jobbning.
 Men jag sitter nu här vid datan, och förstår inte hur jag ibland kan känna så. Att man inte räcker till. Hade velat ge all min tid till familjen, all min tid till jobbet, all min tid till mig själv. Hade velat haft fler timmar på dygnet. Borde inse att alla timmar på dygnet verkligen är lika långa hur man än beter sig. Men nu kommer grejen... Om man sätter sig på ett flygplan och åker västerut. Då backar man ju klockan en timme för var tidzon man passerar.
 Säg så här att man åker till LA. 9 timmar back från oss sett. Flygtiden är 7 timmar. Då tjänar man ju två timmar. Men var kan man spara den bufferten? Om man sen väljer att åka hem västerut, istället för öster så tjänar man ju ännu mer timmar. Alltså borde man bli yngre hela tiden när man sitter på ett plan och åker västerut. Gissa vad snopna alla skulle bli när man kom hem ett elt år yngre än man var när man åkte. Och hur snopen man själv skulle bli över att alla kläder började bli lite för stora hela tiden.