Äntligen (för att sno Fylkings line)

 Då är då de första bokningarna släppta på Siesta festivalen http://www.siestafestivalen.se/

 Kan bara gratulera Siesta över att vara den mest respekterade festivalen i Sverige. Inte nog med att stämningen är alldeles underbar (ja jag har varit på en hel del festivaler) utan även över att Siesta lyckats med konststycket att locka den medelålders människan. Om detta var medvetet eller bara ren superflax, har jag ingen aning om, men jag hoppas på att det var medvetet.

 Eldkvarn... Av alla hippa, hypade band, så valde Siesta att dra dit gamla gubbar. Alkoholiserade män som har drömmar om den perfekta fyllan, eller om det var den ångestfria bakfyllan. Jisses amailia, som Astrid skulle sagt. Eldkvarn. Lever dessa herrar fortfarande? Och skulle de göra de, hur i hela friden kunde man ens komma på tanken om att välja Eldkvarn?

 Så jävla bäst! Redan där har ni fått mig att vilja tatuera in Siesta på bröstet. Helt otippat, vann ni mitt hjärta på alldeles oväntat sätt. Ni kommer att locka en helt otrolig publik, genom att sprida framträndanden genom åldersskiktet. Nu kan man se, den i vanliga fall Sura Bempa gå tätt intill Emo Fille. Axel mot axel. Där står dessa "det-skiljer-oss-30-år-emellan-men-fattaru-vad-helt-sjukt-kul-vi-har" människor bredvid varandra och trivs!

 Jag hoppades på att jag skulle få möjlighet att jobba på Siesta ( ja det går. Sök här: Jobba på Siesta! )
Kommer aldrig att glömma ifjol (ja det heter så. Inte IFJOR som en viss lokalreporter har fått dille på att skriva. Ifjor är lika skånskt som pitepalt) Ena stunden bar jag femtonåriga flickor som svimmat eftersom att Håkan Hellström framträtt och råkat tittat någon i ögonen. Andra stunden fick jag mitt lång respektive ringfinger fyllt av blåsor då sångaren i Eagles of death metal valde att stå på dessa när han skulle komma närmare publiken. Att vi ( ja vi var fler funktionärer ) fick hjälpa de kaotiska herrarna i Enter Shikari upp på scenen igen, efter att de kastat sig 4 meter från scenen, över ett dödsbringande dike och ut i publiken för att få dessa att moshpitta, gjorde bara att min respekt för denna festival bara ökade.

 En av mitt livs bästa dagar. Ja jag har fått barn. 3 stycken. Och jag har gift mig. Blivit gudfar 2 gånger. Sett min lillasyster födas. Fått min fru att gråta över sånger jag skrivit. Så jag tycker att jag bör veta vad mitt livs bästa dagar innebär. Ett par av dessa dagar tillbringade jag på Siesta förra året. Det var min debut som funktionär. Var scenchef på en av scenerna. Jag har besökt en hel del festivaler under mitt 38 åriga liv, och således tycker  jag mig kunna säga vilka som är bra och vilka som inte är lika bra. Siesta hör till top 3. Den bästa var när The Cure spelade på Roskile. Den andra var när jag stod längst fram till Nitzer Ebb på Hultsfred.

 Hur som helst så hade jag blivit intrixad till att jobba på ovanstående festival. Hade inte en aning om vad detta innebar, så till en början sprang jag mest runt och rökte och drack kaffe. Frågade alla om någon behövde hjälp. Men allt var strukturerat, så mina cigg tog slut ganska fort. Efter ett depåstopp på den närmsta macken tog det fart. Sen var man hemma igen på söndagsmorgonen. Utmattad i hjärnan och öm i fingrarna lade jag mig bredvid den underbarara och somnade lycklig.
 
 Att jag sedan erbjöd mig att arbeta detta året också, känns ju ganska självklart. Redan nu är jag lycklig. Som efter en fin singelmalt, kan man säga...

 Och skulle nu festivalgeneralen vilja se denna tatuering på mitt bröst, bör han hosta upp slantarna till den, illa kvickt. ;-)

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0